Löfven har uppenbarligen svårt att hålla pli på sina ministrar, speciellt om de är Kravmärkta (alltså "mp"). De enskilda statsråden har väl också med sin bristande erfarenhet svårt att förstå sin speciella ställning i regeringskollektivet. Viktiga politiska initiativ måste vara förankrade. Tidigare fanns s.k. "gemensam beredning" och t.o.m. "lunchberedningar" i regeringen under statsministerns ledning: Den enda som av tradition hade (eller tog sig) egen övergripande auktoritet var finansministern även om det aldrig var så uttalat som under epoken Sträng/Erlander. (Åsbrink var ett barn av denna era och avgick ju också i vrede när statsministern lade sig i den ekonomiska politiken...)
I dagens regering verkar det vara fritt fram för de enskilda statsråden att springa ut med de mest oövertänkta idéer. Senast var det Mehmet Kaplan som faktiskt togs i örat av finansministern (sic!) vilket väl också¨bidrog till att han och Fridolin plötsligt fick en överrock i form av en superminister. I det fallet tillkommer att han faktiskt klampade in på det område där den minister som jag brukar kalla Per "Regeringen" Bolund har mutat in som sitt revir nämligen bekämpning av bubblor med hjälp av penning- och finanspolitik. En ordentlig mumsbit får man säga.
En stark konkurrent till Bolund om platsen som primus inter pares är dock Mikael Damberg. Damberg stödde ju skriftligen, på Sveriges vägnar, förbehållslöst Camerons krav på Juncker att att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla just den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Just detta inslag är det kanske mest kritiserade i förhandlingarna och har väckt opposition från alla politiska riktningar, från fack såväl som från företagare, från starka grupper i USA, EU och Sverige.
(Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)
Men sak samma - Damberg seglar vidare i den "följa Toni-" eller "följa David"-anda som så länge varit ledstjärnan för svensk EU-politik. Se gärna min text: Blair eller Cameron - alltid Sveriges ledstjärnor. Det förklarar väl också den helt onödiga panik som utbrutit inför möjligheten av en Brexit. Läs gärna utvalda artiklar under sektionen "Brexit".
Men Damberg har tagit ytterligare ett steg. Han förkroppsligar nu inte bara "regeringen" utan själva "Sverige". På siten "Europaportalen" läser vi att "Sverige varnar för stort handelskrig med Kina" samt att "Sverige avvisar TTIP light". För Sverige läs Mikael Damberg.
Både dessa frågor innehåller politiskt sprängstoff. Att ge Kina frihandelstatus ger konkurrensnackdelar för svensk industri, främst på stålsidan. Kommissionen är tveksam men Damberg, eller skall vi säga Sverige, ställer helhjärtat upp på Danmarks (med sin berömda stålindustri...) och -guess what- Englands sida. Om man fortsätter försöken att baxa igenom hela TTIP under Obamas presidentperiod och misslyckas riskerar man förseningar på upp emot ett år i förhandlingarna och möjligtvis ett tuffare klimat. Inte mig emot men det går ju på tvärs med Dambergs och andras iver att få avtalet i hamn snarast möjligt. En mera seriös riskanalys kanske hade varit på plats innan man tar ställning.(1)
Jag undrar om Damberg stämt av sin politik med Bolund och Kaplan? Någon jävla ordning ska de' va' i en regering. (2)
(1) Om TTIP se gärna mina texter som länkas längst upp i högerspalten på Euroflarn.
(2) En travesti på ett berömt yttrande av kommunistledaren C.H.Hermansson när han ville kväsa intern kritik inom partiet. Se och hör originalet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar