måndag 29 juni 2015

EU - Hall Of Shame - plats 3

Även i detta sammanhang måste det finnas plats för en kvinna även om det uppenbarligen är ont om dylika på de här höjderna av skäl som Ylva Nilsson redogör för. Någon skulle kanske vilja se Angela Merkel på denna plats. Visserligen spelar hon den ledande rollen I det sorgliga skådespel som nu sätts upp i Europa men hon gör det i alla fall på ett elegant och avmätt sätt - helt olikt de flesta av sina manliga kollegor (t.ex. Jeroen Dijsselbloem som jag först hade tänkt sätta på den här platsen.) Merkels problem - och det är ju massivt- är att hon sitter fast i ett föråldrat och numera irrelevant tänkesätt om hur ekonomin fungerar, baserat på vad som hände efter den desastruösa Versaillesfreden. En österrikisk journalist och författare har pricksäkert pekat ut hur man i Tyskland tror att om man stoppar in papper i sedelpressens ena ända kommer Hitler ut ur den andra. Så är det inte.

Nej, hedersplatsen som nummer 3 ger vi med varm hand till den internationella valutafondens chef, Christine Lagarde.  Det var från början fel att dra in IMF i Eurozonens interna affärer: ideologi och verktygslådor är alltför väsensskilda. För IMF är det väsentliga att skära ner offentliga utgifter utan hänsyn till ändamålen medan man i europeiska kretsar åtminstone delvis lägger mera vikt på att förstärka inkomstsidan. Båda institutionerna vill komma fram till en hanterbar skuldbörda (vilket naturligtvis är omöjligt). IMF kräver snabb och brutal återbetalning, I Europa har man åtminstone diskuterat förlängning av löptider och annan bokföringsmässig respit för återbetalningen (förmodligen med baktanken att det kan få dröja tills alla inser att Grekland aldrig kommer att kunna betala och därför går med på en haircut).

Paul Krugman har skarpt kritiserat IMF:s politik i en enkel och lättförstådd krönika. "if Grexit happens it will be because the creditors, or at least the IMF, wanted it to happen", skriver Krugman - själv ingen vän av den gemensamma valutan.

Men den skarpaste kritiken kommer från Libérations bloggare, Jean Quatremer, som t.o.m föreslår Lagardes avgång. Quatremer påpekar om hur Draghis föregångare, Trichet, med näbbar och klor värjde sig mot inblandning fråm IMF som han menade hade en agenda som var helt inkompatibel med den europeiska. Framför allt har ju IMF inga ambitioner att försvara Euron eller det europeiska samarbetet överhuvudtaget. (Ett svagt och splittrat Europa skulle  ju kunna betyda en återgång till den ordning då The Washington Consensus -IMF, Världsbanken och Federal Reserve- styrde världen).

Quatremer som har god inblick i vad som hander i Bryssels skriver vidare om hur en av förhandlarna berättar om hur Tsipras till en början vägrade att gå med på en momshöjning till 23 % men när han fått klart för sig att detta skulle ge honom de pengar som behövdes för att sluta avtalet förhandlade hårt med sina partivänner och fick dem till slut att godkänna förslaget.  Men just då kommer IMF:s förhandlare på att höjningen inte alls räcker utan att ytterligare skäpningar måste till. I den här artikeln går bloggaren skarpt till rätta med IMF, baserat på insider information från Kommissionen och förhandlarna.

Som ett kuriosum kan nämnas att den förre IMF-chefen numera parian Dominique Strauss- Kahn gjort en uppsendeväckande comeback och även han lämnat sina synpunkter...

Christine Lagarde menar att det skulle gå bättre om det var vuxna människor som förhandlade. På den punkten får man väl hålla med henne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar