Kanske väl så förutsägbart men tyvärr oundvikligt. Som nummer 2 hittar vi Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble.
Nu drabbar skammen kanske inte i första hand honom personligen utan mera den kamrersmässiga politiskt, ekonomiskt och socialt okänsliga politik för vilken han är den främste företrädaren. Den främste, men långt ifrån den ende i den skara av nafsande nationalister som numera befolkar ministerråd och Råd. Att vi väljer ut just Schäuble beror också på hans arroganta och nedlåtande ton i sina uttalanden liksom förvissningen om att han hela tiden önskat att Grekland tvingas lämna eurozonen och dyrt betala de skulder som tidigare oansvariga regeringar dragit på sig utan att kreditgivare och EU:s institutioner reagerat nämnvärt.
Här är inte platsen för en ingående analys av den förda politiken, dess konsekvenser och eventuella alternativ. Men den som är intresserad kan ju ta en titt på det senaste "förhandlingsbudet" (som på ett berömvärt sätt publicerats i sin helhet av Kommissionen). (Längst ner på den länkade sidan finns en länk till en pdf-fil som ger hela texten). Nio sidor med ytterst detaljerade krav på hur den grekiska ekonomin och administrationen skall skötas och vilka åtgärder som skall vidtas. Men här är det inte frågan om policy rekommendationer grundade i ekonomisk analys utan gammaldags micro management. Ett exempel på åtgärder: "eliminate non-reciprocal nuisance charges and align the reciprocal nuisance charges to the services provided".
Man förstår Tsipras som förklarat sig fed up med att diskutera med "teknokraterna" och vill ha en "politisk" lösning. Sådana vore också möjliga exempelvis genom den typ av strategi som skisserats av Krugman. Bindande avtal för budgetöverskott och planerad lättnad av skuldbördan till hållbara nivåer. Generöst tekniskt bistånd till Grekland för att komma till rätta med de enorma strukturella svagheterna i administrationen, speciellt vad gäller skatter och skatteindrivning, som också till största delen medges av regeringen. Så kunde man överlåta åt grekerna själva att bestämma vad man vill göra med reciprocal nuisance charges. Men se också exempelvis en mindre känd ekonom (DE) en i raden av många som nu ställer sig i opposition till den förda åtstramningspolitiken.
Men det finns ett viktigt komplement till detta: EU:s medlemmar, även de utanför eurozonen, måste stoppa den kamrersaktiga ekonomiska politik på Lyckoslantens nivå som nu är det högsta goda, oavsett vem som regerar. "Ob rot oder schwarz regieren: egal, egal!"
Gesine Schwan, två gånger socialdemokratisk presidentkandidat i Tyskland, säger till Berliner Zeitung att det från första början var Schäubles avsikt att krossa Syriza. Det är svårt att undandra sig den bedömningen när man läser igenom vad den tyske finansministern sagt under förhandlingarnas gång. De stackars "teknokrater" som väl gjort sitt bästa för att snickra ihop något som kunde svara mot de neoliberala kraven och de mer eller mindre dolda politiska agendor som Syrizas valseger skapade känner sig naturligtvis "bedragna" (Junckers ord*). Som f.d. expert känner jag med dem: jag vet hur det känns när mödosamt hopklistrade förslag efter dygnslånga förhandlingar plötsligt kastas över ända av orealistiska eller irrelevanta krav från någon profileringssjuk politiker i sista minuten. Men den politiska inriktningen för förhandlingarna med Grekland var missriktad och oklar redan från början och då måste det gå som det gick. Herr Schäuble är i högsta grad medansvarig för katastrofen och förtjänar med glans sin andraplacering på denna lista.
* Det fanns några extra poänger i Junckers tal som kan uppmärksammas. Han talade växelvis på franska, engelska och tyska. Strongt. För mig som lyssnade på Euronews var det enkelt att zappa mellan originalspråken för att slippa simultantolkningen, iofs av mycket hög klass. Jag är rädd att denna kanske den bästa europeiska nyhetskanalen inte finns tillgänglig som kabelteve i Sverige.
I avsnitt där han tala franska sade Juncker ungefär följande: "vårt förhandlingsbud var aldrig av karaktären "take it or leave it" som man säger på franska". Litet självironi där!
De enda namn som Juncker nämnde var Dijsselbloem och Schäuble, då i avsikt att förklara att det var orättvist att klandra dessa två för den uppkomna situationen. Ja, då vet vi åtminstone att det är så folk tänker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar